Archive for the ‘Okategoriserade’ Category

En efterlysning.

Idag, den 6 september, vid tolv-tiden var Doris och hennes farmor på en lekplats vid Hagakyrkan i Göteborg.

När hon skulle hämtas hann hon knappt avsluta en mening innan hon startade nästa, rafsade på sig kläder och borstade tänderna snabbare än någonsin bara för att få komma iväg. När de är tillbaka en timme senare skakar hon på huvudet när jag frågar om hon är ledsen. När jag frågar om hon vill ha en kram börjar hon gråta.

- Han frågade mig varför Doris inte har fötter, säger Lilian, min mamma och Doris farmor, och fortsätter.
- Jag sa att han skulle fråga henne och då svarade han att hon inte är cool och att hon ser ut som en bebis och att bara småbarn kryper.
- Sen skrattade han åt mig, fyller Doris i.

Min mamma skäms och önskar att hon hade haft svar på tal. Något dräpande, något klokt eller bara… något. Men de gick hem istället. Och jag förstår, för jag vet exakt hur det är. Det går inte att ha svar direkt, vare sig till den där femåringen eller till hans mamma som satt tillsammans med några andra föräldrar en bit bort.

- Vill du att vi går tillbaka och pratar med dem? frågar jag.

Doris nickar, tittar upp från golvet och ser in i mina ögon.

- Ja, det vill jag.

Vi går. Eller jag går och hon rullar. Rullstolen studsar över Viktoriagatans kullerstenar och i mitt huvud studsar mina tankar. En kille på fem år har blivit representant för alla de blickar vi möter varje dag, alla barn och vuxna som pratar över hennes huvud och alla dessa oräkneliga ögonblick då omvärlden gör oss påminda om att hon inte är som alla andra. Världen är inte gjord för henne och han skrattar åt henne för att hon inte har fötter. Men känslan i bröstet är inte en kokande ilska. Mer ett långsamt dansande pirr, som vattnet i pastakastrullen, strax under kokpunkten.

Vi pratar på vägen och jag berättar för Doris att jag inte ska skälla på pojken, att jag bara vill prata med honom och hans mamma.
Att jag bara ska berätta för dem om hur det var när Doris var ett år och fick flyga helikopter till Stockholm för att hon fått världens tredje farligaste bakterie i blodet och höll på att dö. Att hennes hjärta inte slog på flera dagar och att hon var starkast i världen bara genom att överleva. Att en doktor har sågat av hennes ben och hyvlat av hennes hud och använt den huden för att lappa ihop de stora sår som en amputation innebär. Att hon har fått piggar på skelettet som vuxit genom hennes hud från insidan och att operationen som det innebar inte ens var något speciellt för henne, FÖR ATT HON REDAN DÅ HADE VARIT MED OM MER ÄN VAD DE FLESTA ÄR MED OM UNDER ETT HELT LIV.
Att han faktiskt inte har någon rätt att skratta åt henne och säga att hon inte är cool.

När vi kom fram hade de hunnit gå.

Jag tänker att pojken och hans mamma hade behövt veta det här. Kanske är det en fånig tanke, men att kunna säga till Doris att pojkens mamma läst detta och att pojken ångrat sig och kanske rentav skickat ett förlåt. Det vore fint.
Och coolt.

Martin, mod och ett bibliotek i fängelset

Det här är Martin. Jag vill skriva fint om honom. Finurligt, och bra, utan patetik, men med patos. Svår kombination, som jag inte behärskar. Så det får bli torrt istället.

Martin, och hans kollega Johan, sitter i Etiopiskt fängelse, dömda för terrorbrott.
De har nu tillsammans startat arbetet med att skapa ett bibliotek på fängelset.
Om man vill kan man skicka böcker till dit.

 

Så här skriver Journalisten.se om det:

Martin Schibbye och Johan Persson vill sätta upp ett bibliotek i Kalityfängelset och ber nu folk att skicka böcker.

De dömdes till elva års fängelse för terrorbrott och straffet ska avtjänas i Kalityfängelset i Addis Abeba. Om de inte blir benådade. Nu börjar de samla in böcker till ett fängelsebibliotek. Det uppger sjf.se.

Fängelsedirektören har godkänt biblioteksplanerna.

– Vi uppmanar alla att skicka böcker på utländska språk tillsammans med ett brev på engelska till Martin och Johan. Det finns en stor längtan efter litteratur bland fångarna i Kality-fängelset. Vi hoppas naturligtvis att Martin och Johan ska benådas som fort som möjligt, men om de under tiden kan börja bygga upp ett bibliotek kan vi tillsammans genomföra en både humanitär och kulturell gärning, säger Jonas Nordling, ordförande för Journalistförbundet.”

Adressen dit man kan skicka böcker och brev är:

Johan Persson / Martin Schibbye
Kality Prison Zon 7
Addis Abeba Prison
Administration
P O Box 2436
Addis Abeba
Ethiopia

http://wp.freejohanandmartin.org/

http://martinschibbye.se/index.php

EDIT: Jag är så sent på det, så att jag skrev detta efter att nyheten om att man INTE ska skicka böcker redan kommit ut. http://www.sjf.se/portal/page?_pageid=53,14365570&_dad=portal&_schema=PORTAL&element_id=22428033 

Integritet

Om inte Sven Wollter får säga det här i radion, så får vi hjälpa honom att sprida det.

Orden som P4 censurerade:
”Kan man tänka sig något mera hjärtlöst än förslaget om tio års höjning av pensionsåldern? Jag blir så förbannad att jag får blodsmak i munnen. När man äntligen får chansen till ett nytt liv, som man knegat för i alla sina dar, ja då skall man bli snodd på det för att dom som sitter på stålarna inte vill lyfta på rumpan och släppa till vad som behövs, medan ungt folk får vänta i evigheter på en chans i arbetslivet.

Ett enda liv har vi, en enda kort stund på jorden, och då skall några småljugande äggskallar komma och försöka bestjäla oss på det viktigaste vi har när hösten tonar in. Vår tid. Vår dyrbara tid i ålderdomens frihet. Men det är helt i stil med gamla traditioner från det hållet.”

/… /

”Alla hjärtans dag känns som ett hån när jag tänker på alla dom som ­bara möter stenhjärtan i vårt allt mer förhårdnade fosterland. Sockrade ­gelehjärtan smakar kanske gott men bästa användningen skulle vara att ta tusen ton av dom och vräka dom över maktens boningar.

Dags för de hjärtlösa att få smaka på folkets hjärtan. Tack för att ni orkade lyssna på denne argsinte pensionär. Jag skall inte klaga, jag får ut dryga 17 000 i pension.”

Jag kunde – verkligen – inte sagt det bättre själv.

Rymm-raketen, Teater Eksem

En äventyrsberättelse för barn från 3 år, om att hitta en vän, att få vara den man vill och att få vara rädd – oavsett om man är tjej, kille eller bara sig själv!Rymm-raketen, med Teater Eksem

PI och JUMBO har rymt och tänker aldrig mer komma tillbaka. I en koja i skogen – eller är det en borg? – träffar de GOJ, som varit på rymmen länge och som har ett viktigt uppdrag!

Kojan – eller borgen – visar sig vara en RYMM-raket och tillsammans ger sig alla tre ut på en äventyrlig resa på jakt efter stjärnan som uppfyller det du önskar, fast bara en gång. Men tiden är knapp, kommer de hinna? Och kan monster också vara prinsessor?

Kom gärna och titta!

Här och när spelar vi:

Inga föreställningar bokade för tillfället

Se här för mer info.