Archive for the ‘Ute på jobb’ Category

Talkshowen Pekkaris Kök!

Snart är den helt improviserade talkshowen Pekkaris Kök tillbaka på sin hemmascen 2Lång. Den 8 oktober lotsas publiken och gästen genom kvällen med varm hand av mig, som är värd. Alldeles bredvid sitter husbandet Solala och fyller salongen med sång och dofter från soppan de lagar till kvällens huvudperson.

Och vem är gäst? Någon från publiken!

Köp biljett genast!

En historia med lyckligt slut

Minns ni det här?

Idag fick jag ett mail.

”Hej John,
För snart ett år sedan var jag på din föreställning i Halmstad. Jag vet inte om det betyder något för dig, men det tog tid för mig att samla modet och skriva detta till dig. Jag vill be så hemskt mycket om ursäkt för mitt beteende gentemot dig och dina kollegor.
Jag har haft problem med mina blodvärden senaste 3 åren och när jag dricker alkohol så påverkas jag väldigt stark.
Du ska veta att jag absolut inte haft något emot dig, dina kollegor eller er föreställning. Hursomhelst jag ber så hemskt mycket om ursäkt för mitt beteende och att det gick ut över er, har haft det på mitt samvete sedan det hände och nu var jag tvungen att ta tag i det och be om ursäkt till dig.

Med vänliga hälsningar!”

Jag började nästan gråta. Tack, A, det betyder massor för mig. Du är förlåten!

Förlåt Swedbank, Markaryd – och vad hände egentligen, Markaryds Sparbank?

Jag blev med anledning av mitt senaste inlägg uppringd av pressansvarig på Swedbank, som har nystat i ärendet. Och det är ett nystan.

Det visar sig, att den firmafest som presenterade sig som Swedbank Markaryd inte är Swedbank Markaryd, utan Markaryds Sparbank. Det är lätt att bli förvirrad, ty vid en sökning på google på ”Swedbank Markaryd” så hittar man genast rätt. Men rätt ska vara rätt. Det finns nämligen personal på den riktiga Swedbank Markaryd som inte alls har varit på någon föreställning, och inte alls betett sig illa.

En ursäkt från mig till er, Swedbank Markaryd. Förlåt.

Så. Nu har jag skrivit Swedbank Markaryd för sista gången. Men, vad var det egentligen som Markaryds Sparbank gjorde då? Jo, följande.

Det är fullsatt i salongen. Av de 92 personerna är det tolv som kommer från Markaryds Sparbank. Av dessa tolv utmärkte sig en ung man som verkade svassa efter chefen, till dennes uppenbara förtjusning. Han ska bli nåt, den där unga killen. Han hämtar en korg med vin och fördelar flaskorna över bordet, kastar sen den tomma korgen upp på scenen. Det är hans show, det här, det märks redan före första akt.

Vi går upp och håller vårt försnack, presenterar oss. När en av skådepelarna, Frida, presenterar sig, så hör man en ung lullig mansröst ropa ”Vi ses efteråt, ikväll”, med glada tillrop och ”hö hö” från övriga män, bl.a. chefen, i sällskapet.

Vi spelar första akten, där både den unge killen och chefen sitter och pratar under tiden. Stör. Jag säger vänligt till i första pausen att de får se till att vara tysta när vi spelar. Den unge killen säger emot, men övriga sällskapet fattar grejen.

Andra akten börjar. Efter 30 sekunder försöker den unge killen rent fysiskt hindra oss från att komma förbi, söker alla möjliga vägar att störa oss, pratar med sitt sällskap som, tillsammans med den övriga publiken nu också försöker hyscha honom. Det fungerar hjälpligt.

Det är 15 minuters paus. På ena änden av bordet, allra närmast scenen, sitter två kvinnliga kollegor i hans egen ålder. Där vill han också sitta. Han tar helt sonika en stol från scenen och sätter sig.

Tredje akten sätter igång. Efter några minuter hittar han en krycka som någon i sällskapet lagt på golvet. Två meter bakom honom utspelas en scen som allt färre har möjlighet att följa på grund av allt oväsen den ivrigt flörtande, numera kryckförsedde unga showmannen för. Han riktar sin uppmärksamhet mot oss på scenen, börjar leka att kryckan är ett gevär och mimar ”ra-ta-ta-ta-ta”. Då bryter jag, säger, inte alls vänligt längre, att nu får det tamigfan vara nog, och att han kan få välja att sitta ner och hålla tyst, eller att gå.

Han säger ingenting. På tio sekunder. Bara stirrar mig stint i ögonen och jag frågar igen, i ett lugnare tonläge. Övrig publik uppmanar honom att gå. Han sitter kvar. Stirrar. Jag säger att jag tar det som att han vill vara kvar.

Resten av tredje akten sitter han ”tyst”. Bara markerande, ljudliga suckar, och en och annan ”tråååkigt” pyser ur hans mun.

Fjärde och sista akten passerar med konstant störande, men inte tillräckligt för att bryta igen. När Magnus ger de avslutande orden ”tack, för att ni lyssnat på min historia”, kommer applåderna från 91 personer, och fotbollsklackmässigt buande från en.

Jag gjorde fel. Skulle inte ha gett honom valet, utan bara kastat ut honom. Det ångrar jag. Speciellt med tanke på vad som utspelades när alla gått från salongen. Alla utom tre kvinnor från Markaryds Sparbank. En av dessa kvinnor skulle sluta efter 23 år på banken. De två andra kvinnorna gav henne en avskedspresent. De stod där, med tårar i ögonen och sa adjö till varandra bredvid scenen, medan vi riggade av.

Det skulle vara hennes kväll, detta.

En ung mans usla ölsinne, sexism och idioti, samt en VDs tysta medgivande förstör, inte bara för oss skådespelare, eller alla andra i salongen som betalat 649:- var, utan också för den där kvinnan som hade gjort sin sista dag på jobbet.

Så. Jävla. Respektlöst.

————————————————–

OBS! En uppdatering ungefär ett år senare: Jag fick ett mail av honom. Läs gärna det också.

En helg. Markaryds Sparbank och succén.

En spelperiod kan gå fort ibland. På lördagen den här helgen avslutades en sådan på Wapnö slott. Avslutet gjorde väsen av sig.

Proffs som jag är passade jag på att filma från scen i applådtacket. PROFFS, I tell you!

På fredagen hade Swedbank Markaryd Markaryds Sparbank firmafest mitt i publiken. Utan att säga för mycket så skulle jag vilja ge min starkaste rekommendation att aldrig i livet placera era pengar hos dem. Om man nu inte gillar idioter i allmänhet och sexistiska svin i synnerhet. Då kan jag rekommendera dem. Varmt.
(Det ska sägas att idioterna i allmänhet och de sexistiska svinen i synnerhet bara var några få av sällskapet – dock på uppenbara nyckelpositioner i företaget).

Läs det här för en utförligare rapport.

Jag är till salu

Den här välansade mustaschen med tillhörande haka är målad med en mun. Den finns till salu.

Konstnären? Idjeli.

Hon var och såg mig spela på Wapnö, och kom tillbaka året efter och berättade att hon målat den här.

Sen dess har min hybris nått helt nya höjder.

2500:- It’s an offer you can’t refuse.

 

Förresten. Jennie säljer även tavlor med andra motiv än mig. Om man föredrar det, alltså.

Kollegor och bloggkompisar

Den här helgen har jag fått över femtio nya.


Vi ska arbeta ihop på Astrid Lindgrens värld, där jag i sommar gör mitt femte år.

Nackdelen med Astrid Lindgrens värld är att det inte ligger där jag bor. Fördelen är att det är det bästa jobb jag har haft.
Rollen i sommar? Karlsson på taket.
Det kommer att bli succé.

 

På tal om kollegor förresten. Vissa är extra bra på att göra en glad.

”Detsamma”, är ordet jag söker.

Ja, det var ju en premiär också

Det hade jag nästan glömt!

Jag har ju haft premiär på föreställningen Jakten på den tasmanska pungvargen, med Vetenskapsteatern, Teater Blaffa.

Man skulle kunna säga att det stilmässigt är en blandning mellan Shakespeare och Einstein. Nästan iallafall. Det är en föreställning för låg- och mellanstadiebarn på Göteborgs naturhistoriska muséeum.
Och. Om man ser den så kan man få se mig så här. Bara en sån sak.

Roliga skägg och glasögon är underskattat.

Min vänstra fot

Ja, tåget är i tid. Men jag får ideligen flytta på min vänstra fot för att undvika kontakt.

20120223-104745.jpg
Det här med bordsplatserna på x2000.