Den 17 juni, 2010

Igår för två år sedan gungade jag och Doris i en lekpark i Vimmerby. Sen hände massa saker. Vi skrev många sms under den tiden. De där meddelandena är rätt skakande att läsa i efterhand. Iallafall för mig. Kanske för er.

”17 juni 2010 13:14

Hej! Doris är väldigt sjuk och sitter i en helikopter på väg till Stockholm. Någon slags blodförgiftning. Läget är allvarligt men stabilt. Ville att du skulle veta. Jag försöker hålla er uppdaterade. Kram!

 

17 juni 2010 18:32

Det är inte bra med Doris. I princip så illa det kan bli utan att vara död. Hon ligger i en ecmo – konstgjord lunga – och tack vare den lever hon. Det finns hopp och vi försöker koncentrera oss på det. Nu ska bara infektionen dödas. Jag älskar er.

 

17 juni 2010 20:46

Hon svarar bra på den behandling hon fått. Fortfarande mycket allvarligt men ett steg i rätt riktning. Nu ska vi försöka sova i några timmar. Kram från oss.

 

18 juni 2010 21:16

Hej! Doris har nu på kvällen gett några positiva tecken, men jag börjar lite i andra änden. Efter hennes hjärtstillestånd igår till följd av den bakterieinfektion hon har, har hon legat drogad och sovande i en ecmo-maskin som hållt henne vid liv. Hon är så sjuk man överhuvudtaget kan vara. Enligt läkarna kan vi inte hoppas på att hon ska vakna upp de närmsta dygnen, ens om allt går så bra det bara kan. Nu ikväll började hon dock röra på sig så mycket att de var tvungna att trycka i henne sömnmedel, för att hon inte ska röra sig för mycket, vilket kan göra ont på henne. Det är bra, för att hon verkar återhämta sig snabbare än väntat. Faran är kvar på taket, men jämfört med igår har hon tagit stora steg framåt, även om vi inte kan ropa hej än. Men hoppet är större än förtvivlan just nu. Snart ska hon få sin hjärna scannad för att se om den tagit skada. Att hon rört på sig såpass mycket tyder på att det inte måste vara så. Så håll tummarna. Det blir ett långt meddelande, men vi ville meddela oss om vad som händer nu.

Förresten. Allt stöd vi får från alla er alla är underbart och går inte att beskriva vikten av. Hälften av tårarna har berott på rördhet av all kärlek vi fått. Tack för den!

Kram från John, Frida. Och Doris!

 

19 juni 2010 00:26

Hjärnscanningen gick bra! Några små blödningar men väldigt lite med tanke på det hon gått igenom. Läkaren trodde inte hon skulle få något men av det. Alla hot är inte borta alls, men de akuta och absolut värsta. Nu snurrar det i hjärnan men vi kunde sova gott, sa läkaren. Det ska vi försöka göra nu. Kram på er alla!

 

20 juni 2010 14:09

Hej älskade vänner! Doris tar små steg framåt. Nu har hon värmts upp till normal kroppstemperatur, så imorse hade vi en varm panna att kyssa – underbar känsla. Hon sondmatades nyss med välling och magen tog emot den bra. Hon töms sakta men säkert på vätska – så hennes svullnad går ned. Inga större nyheter men små små framsteg som tydligt märks. Både jag och Frida vågar slappna av lite nu – och vågar vara lite mer sköra och rentav falla ihop lite. Det känns också skönt.

Släkt, vänner och familj avlöser varandra här och de som vill hälsa på får gärna gärna göra det. Bara hör av er isåfall!

Allt stöd från er alla är underbart. Och nu gråter jag en skvätt av den anledningen också. Ni är underbara. Kram från mig, Frida och Doris!

 

22 juni 2010 11:07

Hej vänner! Det går med små steg framåt för Doris. Hon har börjat vakna till, men någon ordentlig ögonkontakt har vi inte fått än. Men hon hör oss, det märker vi.

Idag ska hon kopplas ur hjärt- och lungmaskinen och flyttas till barnintensiven. Ett framsteg förstås.

Vad gäller oss pendlar vi väldigt mellan olika känslor. Perspektiven förändras konstant. Vi är ena stunden överlyckliga för att hon lever, sen plötsligt sänkta för att hon kanske kommer förlora en fingertopp hon fått blodpropp i. Det som ena stunden känns som en petitess blir andra stunden viktig. Sorgen och oron är fortfarande konstant närvarande, men det är också glädjen över att det går åt rätt håll.

Det är många känslor på en gång. All kärlek vi får genom alla SMS, alla samtal och alla tankar är överväldigande. Den här tiden rymmer mycket, men det jag tror vi kommer minnas mest är all värme och kärlek vi får. Och känner.

För Doris, för varandra och för er alla!

Kram!

 

25 juni 2010 13:48

Hej kära vänner! Tänkte uppdatera er lite. Doris är installerad på barn-intensiven och läget är stabilt. Hon kommer att klara sig! Helt utan men kommer hon dock inte vara. Blodtillförseln har under några dagar varit dålig ner till fötterna, till följd av hjärtstilleståndet hon fick i torsdags. Hon behandlas för det, men det finns en risk att hon kommer förlora en fot, kanske ett underben. Kanske två. Vi får veta nästa vecka. Vi pendlar mellan glädje för överlevnad och oro och sorg för eventuella men. Dessutom börjar vi bli väldigt trötta. Med en hyfsad exakthet bryter vi ihop varannan dag, jag och Frida. Stark och svag – dessa slitna begrepp – om vartannat.

Jag slogs idag av att Doris inte kommer få bada i sommar. Det hade jag längtat efter och det högg till i mig. Vi får ta igen det nästa sommar!

Nu ska vi ta oss ut från sjukhuset en stund. Lite sill, lite potatis – kanske lite nubbe, på en filt i hagaparken här intill.

Många kramar och en önskan om att ni firar midsommar för oss också! John, Frida och Doris

 

1 juli 2010 16:42

Hej! Några dagar sen sist! Det har varit bra dagar för Doris. Imorgon, eller till helgen, ska hon flyttas från biva till en vanlig avdelning. Hon behöver ingen intensivvård längre – fantastiskt! Det betyder att någon av oss kommer att vara med henne hela tiden – och få sova hos henne. En ny period som känns fantastiskt att få gå in i. Den kommer kräva en annan energi från oss men vi är såklart väldigt glada och ser fram emot att få möta alla Doris små framsteg. Hon är en kämpe!

Vi har bestämt att när allt detta är över ska vi ha en stor fest för alla som varit inblandade, alla som hälsat, och alla som tänkt på oss och Doris. Det ser vi också fram emot! Tusen kramar från John, Frida och Doris (som ätit en piggelin idag).

 

6 juli 2010 17:55

Hej käraste vänner! Doris blir bättre och bättre. Idag har vi ”brummat” med läpparna och skrattat lite. Hon är så tapper, Doris. Stark!

Ändå har vi lite tråkiga besked. Hennes fötter går inte att rädda. Hur mycket av hennes ben som kommer bli kvar vet vi inte, men vi håller tummarna för att amputationerna är nedanför knäna. För en månad sedan höll vi tummarna för helt andra saker. På tal om perspektiv.

Man får väl helt enkelt tillåta sig att bli lite ledsen för de där benen. Och arg på den där bakterien. Jävla bakteriejävel.

Men. Jag tror att anpassningen kommer att vara störst för oss andra. Doris kommer springa nästa sommar på sina proteser och vara samma glada fina unge som förut. Såklart.

Imorgon flygs vi till Göteborg för fortsatt behandling där.

De här veckorna. Ja, vad ska man säga egentligen? ”Jävla bakteriejävel” sammanfattar det ganska bra. Men ”värme, omtanke och kärlek” sammanfattar det bättre.

Invänta inbjudan. Den där festen, den kommer!

Många, många kramar från John, Frida och Doris!”

Sen kom vi till Göteborg. Doris fick sina båda underben amputerade. Vi levde i ett lyckligt rus i ett halvår och nu…
Ja, nu kämpar vi med att acceptera att vårt barn inte har några fötter. Vi kämpar mot oron att hon ska få sår på sina sköra stumpar, undrar när hon ska börja gå med proteserna, när hennes tänder ska komma och hur vi någonsin ska kunna klara av att se henne vara ledsen för att hon inte är lika snabb som sina kompisar.
Vi fantiserar om ilskan ifall någon skulle reta henne, försöker skapa nya drömmar, drömmar där hon inte har egna fötter.
Ibland är vi ledsna. Men vi är glada också.

 

Och Doris är nu en treåring. Underbar och skitjobbig.

En alldeles vanlig treåring.

Nästan.

Hon är nämligen bäst i världen.

  • Ullisbartholf

    Älskade Doris!!! Charlie, Jonas och Ullis

  • http://www.facebook.com/profile.php?id=730454023 Sabina Sakari

    Det går inte att skriva att man förstår, för det vore den största av lögner. Det går att skriva att man kan ana ytterkanten av en smal kant av den känslostorm ni levt och lever i, och det är stora, svåra, hemska, varma, lyckliga, obegripliga och kärleksfulla känslor i en enda hög. 

    Världens bästa Doris – jag ser fram emot att lära känna henne!

    • http://twitter.com/johnpekkari John Pekkari

      Kram – snart ses ni!

  • Jullan04

    Söta Doris, hoppas jag träffar dig i sommar.
    Kram Julia

    • http://twitter.com/johnpekkari John Pekkari

      Kram, Julia! Hoppas ni får ses snart!

  • Lilian

    Ojojoj.. så mycket känslor.. Känns som igår. Pussar till världens bästa, bästa, bästa Doris!! Och till Doris underbara föräldrar!

    • http://twitter.com/johnpekkari John Pekkari

      Hon har en bra farmor också. Och granne.

  • Gunnel Thörn

    Vilken underbar bild ni tagit på Doris och vilken fantastisk text. Man blir alldeles gråtfärdig över all hopp och förtvivla. Lycka till!

    • http://twitter.com/johnpekkari John Pekkari

      Tack, Gunnel! 

  • Love ersare

     Nu kommer det äkta tårar…

  • Marie Helge

    Vilken resa ni har gjort! Men ni har gjort den tillsammans och är starkare än någonsin!
    Det är modigt att lämna ut sig på det sättet, men otroligt fint! Fortsätt att ta hand om varandra, och fortsätt drömma

  • http://www.facebook.com/people/Frida-Nowotny/722841670 Frida Nowotny

    De första tårarna kom med meningen ”Idag är det två år sedan Doris överlevde”. Sedan kunde de inte sluta komma. Kanske för att det känns så oerhört orättvist och fruktansvärt men i samma sekund som ett mirakel. För Doris är ett mirakel. Inte bara för att hon överlevde utan också för att hon är en alldeles enastående och glad liten tjej. Lika fantastisk som Doris är hennes enastående föräldrar. All kärlek till er alla tre! Kram Frida

    • http://twitter.com/johnpekkari John Pekkari

      Usch, jag blir alldeles rörd. Tårögd. Här är vi på semester i danmark, liksom. Vad i hela världen hade vi gjort om det inte hade gått så bra som det gick?!

  • victoria

    Finaste Doris!

    Det skär i hjärtat att läsa detta….ni hade sån ofantlig tur, och det kan vi alla vara världens gladaste för! Kämpa på, för det klarar ni. kram! 

  • Sara Persson

    Helt fantastisk historia av tre starka kämpar!! Jag blir så varm om hjärtat varje gång jag träffar Doris och varm i själen och se dig sitta med din fantastiska dotter i knät och le. 

    • http://twitter.com/johnpekkari John Pekkari

      Åh, det värmer verkligen, Sara. Speciellt nu, när livet, än en gång har påmint oss om hur skört det är.

  • Jannike

    Så fint du har skrivit John!! Jag är riktigt berörd. Förstår era tankar och oro. Men Heja Doris lilla kämpe. Kram från Jannike

    • http://twitter.com/johnpekkari John Pekkari

      Tack, och kram! 

  • Micke A

    Hemskt och fantastiskt på samma gång att återuppleva dessa smärtsamma men kärlekfyllda meddelanden. Ni är så underbara. Kramar.

  • Sus

    Åh..vilken berättelse och vilken underbar liten Doris!

    Jag är helt tagen här hemma.

  • Nadja_nicole

    hej  jag är glad att hon överlevde jag skulle blir ledsen för eran skull för hon är söt och hon har rätt att finnas.

  • Hasseman

    Jävla bakteriejävel.  Håller med. Så orättvist men livet är orättvisst. Det är ofta krångligt och besvärligt men öppna dörrarna så finns ett jättebra liv där med massa underbara människor och upplevelser nu när bakteriejäveln gjort det den gjort.Och våga fråga om hjälp. Det är jättesvårt men bra. Det räcker att få små tips.

    Hans, fick själv bakteriejävel!

  • Pingback: Avslagen champagne i fula loger « Göteborg Nonstop

  • Erika

    Jag gråter varje gång jag läser det här John. Det är så fint och enkelt skrivet, små meddelanden till omvärlden med besked om liv och nästandöd om vartannat.

  • Katarina

    Eran resa var verkligen tuff och hon är en riktig kämpe söta Doris.
    Blir så glad var gång ni delar hennes nya upptåg för varje nytt upptåg påminner om hur hon övervann bakterierna och hur hon tar sig an livet.
    De har nu gått flera år sedan de hände men mina tankar går ofta till er och Doris och jag kan inte låta bli att imponeras och inspereras av Doris.

  • Nestor Verdinelli

    Djup rörande berättelse om en händelse som skakar om livet. Och som vittnar om en inre styrka hos er alla, samt det kärlek som ni är omgivna om. Jag kan inte annat är att önska er alla styrka för att njuta av den lyckliga livet som ni så väl fortjänar. Stora kramar!