En efterlysning.

Idag, den 6 september, vid tolv-tiden var Doris och hennes farmor på en lekplats vid Hagakyrkan i Göteborg.

När hon skulle hämtas hann hon knappt avsluta en mening innan hon startade nästa, rafsade på sig kläder och borstade tänderna snabbare än någonsin bara för att få komma iväg. När de är tillbaka en timme senare skakar hon på huvudet när jag frågar om hon är ledsen. När jag frågar om hon vill ha en kram börjar hon gråta.

- Han frågade mig varför Doris inte har fötter, säger Lilian, min mamma och Doris farmor, och fortsätter.
- Jag sa att han skulle fråga henne och då svarade han att hon inte är cool och att hon ser ut som en bebis och att bara småbarn kryper.
- Sen skrattade han åt mig, fyller Doris i.

Min mamma skäms och önskar att hon hade haft svar på tal. Något dräpande, något klokt eller bara… något. Men de gick hem istället. Och jag förstår, för jag vet exakt hur det är. Det går inte att ha svar direkt, vare sig till den där femåringen eller till hans mamma som satt tillsammans med några andra föräldrar en bit bort.

- Vill du att vi går tillbaka och pratar med dem? frågar jag.

Doris nickar, tittar upp från golvet och ser in i mina ögon.

- Ja, det vill jag.

Vi går. Eller jag går och hon rullar. Rullstolen studsar över Viktoriagatans kullerstenar och i mitt huvud studsar mina tankar. En kille på fem år har blivit representant för alla de blickar vi möter varje dag, alla barn och vuxna som pratar över hennes huvud och alla dessa oräkneliga ögonblick då omvärlden gör oss påminda om att hon inte är som alla andra. Världen är inte gjord för henne och han skrattar åt henne för att hon inte har fötter. Men känslan i bröstet är inte en kokande ilska. Mer ett långsamt dansande pirr, som vattnet i pastakastrullen, strax under kokpunkten.

Vi pratar på vägen och jag berättar för Doris att jag inte ska skälla på pojken, att jag bara vill prata med honom och hans mamma.
Att jag bara ska berätta för dem om hur det var när Doris var ett år och fick flyga helikopter till Stockholm för att hon fått världens tredje farligaste bakterie i blodet och höll på att dö. Att hennes hjärta inte slog på flera dagar och att hon var starkast i världen bara genom att överleva. Att en doktor har sågat av hennes ben och hyvlat av hennes hud och använt den huden för att lappa ihop de stora sår som en amputation innebär. Att hon har fått piggar på skelettet som vuxit genom hennes hud från insidan och att operationen som det innebar inte ens var något speciellt för henne, FÖR ATT HON REDAN DÅ HADE VARIT MED OM MER ÄN VAD DE FLESTA ÄR MED OM UNDER ETT HELT LIV.
Att han faktiskt inte har någon rätt att skratta åt henne och säga att hon inte är cool.

När vi kom fram hade de hunnit gå.

Jag tänker att pojken och hans mamma hade behövt veta det här. Kanske är det en fånig tanke, men att kunna säga till Doris att pojkens mamma läst detta och att pojken ångrat sig och kanske rentav skickat ett förlåt. Det vore fint.
Och coolt.

  • marlonzacco.blogg.se

    Det är en hård och tuff värld för våra barn. Skickar en stor kram till Doris! Skickar även en till er föräldrar för jag vet hur det sliter i en när man ser sitt barn såras av obetänksamma människor. Härligt att du gick tillbaka med henne även om de inte var kvar och ja jag hoppas att mamman är här inne och läser också.
    Önskar er en fin vecka!
    Pia

  • Noelia Ivars Rico

    Doris är ju coolast i världen som överlevt detta. Heja Doris! Och heja att hon har en sån bra pappa.