Förlåt Swedbank, Markaryd – och vad hände egentligen, Markaryds Sparbank?

Jag blev med anledning av mitt senaste inlägg uppringd av pressansvarig på Swedbank, som har nystat i ärendet. Och det är ett nystan.

Det visar sig, att den firmafest som presenterade sig som Swedbank Markaryd inte är Swedbank Markaryd, utan Markaryds Sparbank. Det är lätt att bli förvirrad, ty vid en sökning på google på ”Swedbank Markaryd” så hittar man genast rätt. Men rätt ska vara rätt. Det finns nämligen personal på den riktiga Swedbank Markaryd som inte alls har varit på någon föreställning, och inte alls betett sig illa.

En ursäkt från mig till er, Swedbank Markaryd. Förlåt.

Så. Nu har jag skrivit Swedbank Markaryd för sista gången. Men, vad var det egentligen som Markaryds Sparbank gjorde då? Jo, följande.

Det är fullsatt i salongen. Av de 92 personerna är det tolv som kommer från Markaryds Sparbank. Av dessa tolv utmärkte sig en ung man som verkade svassa efter chefen, till dennes uppenbara förtjusning. Han ska bli nåt, den där unga killen. Han hämtar en korg med vin och fördelar flaskorna över bordet, kastar sen den tomma korgen upp på scenen. Det är hans show, det här, det märks redan före första akt.

Vi går upp och håller vårt försnack, presenterar oss. När en av skådepelarna, Frida, presenterar sig, så hör man en ung lullig mansröst ropa ”Vi ses efteråt, ikväll”, med glada tillrop och ”hö hö” från övriga män, bl.a. chefen, i sällskapet.

Vi spelar första akten, där både den unge killen och chefen sitter och pratar under tiden. Stör. Jag säger vänligt till i första pausen att de får se till att vara tysta när vi spelar. Den unge killen säger emot, men övriga sällskapet fattar grejen.

Andra akten börjar. Efter 30 sekunder försöker den unge killen rent fysiskt hindra oss från att komma förbi, söker alla möjliga vägar att störa oss, pratar med sitt sällskap som, tillsammans med den övriga publiken nu också försöker hyscha honom. Det fungerar hjälpligt.

Det är 15 minuters paus. På ena änden av bordet, allra närmast scenen, sitter två kvinnliga kollegor i hans egen ålder. Där vill han också sitta. Han tar helt sonika en stol från scenen och sätter sig.

Tredje akten sätter igång. Efter några minuter hittar han en krycka som någon i sällskapet lagt på golvet. Två meter bakom honom utspelas en scen som allt färre har möjlighet att följa på grund av allt oväsen den ivrigt flörtande, numera kryckförsedde unga showmannen för. Han riktar sin uppmärksamhet mot oss på scenen, börjar leka att kryckan är ett gevär och mimar ”ra-ta-ta-ta-ta”. Då bryter jag, säger, inte alls vänligt längre, att nu får det tamigfan vara nog, och att han kan få välja att sitta ner och hålla tyst, eller att gå.

Han säger ingenting. På tio sekunder. Bara stirrar mig stint i ögonen och jag frågar igen, i ett lugnare tonläge. Övrig publik uppmanar honom att gå. Han sitter kvar. Stirrar. Jag säger att jag tar det som att han vill vara kvar.

Resten av tredje akten sitter han ”tyst”. Bara markerande, ljudliga suckar, och en och annan ”tråååkigt” pyser ur hans mun.

Fjärde och sista akten passerar med konstant störande, men inte tillräckligt för att bryta igen. När Magnus ger de avslutande orden ”tack, för att ni lyssnat på min historia”, kommer applåderna från 91 personer, och fotbollsklackmässigt buande från en.

Jag gjorde fel. Skulle inte ha gett honom valet, utan bara kastat ut honom. Det ångrar jag. Speciellt med tanke på vad som utspelades när alla gått från salongen. Alla utom tre kvinnor från Markaryds Sparbank. En av dessa kvinnor skulle sluta efter 23 år på banken. De två andra kvinnorna gav henne en avskedspresent. De stod där, med tårar i ögonen och sa adjö till varandra bredvid scenen, medan vi riggade av.

Det skulle vara hennes kväll, detta.

En ung mans usla ölsinne, sexism och idioti, samt en VDs tysta medgivande förstör, inte bara för oss skådespelare, eller alla andra i salongen som betalat 649:- var, utan också för den där kvinnan som hade gjort sin sista dag på jobbet.

Så. Jävla. Respektlöst.

————————————————–

OBS! En uppdatering ungefär ett år senare: Jag fick ett mail av honom. Läs gärna det också.

  • Cissi Larsson

    Heja John, alltid lär man sig något av en sådan insident. Min syster skrev följande efter en konsert med Mikael Wiehe tidigare i år:

    ”Fullsatt på Folkan i Borås när Wiehe spelade. Enligt mig den bästa spelningen jag varit på med honom, trots några störiga typer. Wiehes respons till dem ”Nu får du fan i mig hålla käft! Ett ord till och du åker ut” (ett ord) ”Det var det ordet” och killen eskorterades ut under aplåder. Efter ett tag leddes ytterligare en ut, sen fick vi njuta fullt ut :)”

    Den han vet hur folk ska tas. Jag antar att det är något som kommer när man varit så länge i branschen. Nästa gång är du bättre förberedd. För det blir en nästa gång, även om man skulle önska att det är engångsföreteelser…har jag bittert fått erfara.

  • Jens Lindvall

    Detta är ju något som tyvärr alla i vår bransch fått utstå. Det kan inte påpekas och uppmärksammas nog hur fullkomligt vidrigt det är. Men mer synd är det ändå om dom, i synnerhet kvinnor kan jag föreställa mig, som tvingas ha med sådana personer att göra varje dag. Och kanske mest synd är det om honom själv, som antagligen kommer leva ett helt liv och aldrig inse vilken liten och värdelös person han är.

  • Victoria

     Stackars stackars kvinna, som kommer minnas sin sista dag med jobbet som den här. Det är det mest sorgliga i denna historia. Hoppas han ångrar sig för resten av sitt liv. IDIOT!