Talkshowen Pekkaris Kök!

Snart är den helt improviserade talkshowen Pekkaris Kök tillbaka på sin hemmascen 2Lång. Den 8 oktober lotsas publiken och gästen genom kvällen med varm hand av mig, som är värd. Alldeles bredvid sitter husbandet Solala och fyller salongen med sång och dofter från soppan de lagar till kvällens huvudperson.

Och vem är gäst? Någon från publiken!

Köp biljett genast!

En efterlysning.

Idag, den 6 september, vid tolv-tiden var Doris och hennes farmor på en lekplats vid Hagakyrkan i Göteborg.

När hon skulle hämtas hann hon knappt avsluta en mening innan hon startade nästa, rafsade på sig kläder och borstade tänderna snabbare än någonsin bara för att få komma iväg. När de är tillbaka en timme senare skakar hon på huvudet när jag frågar om hon är ledsen. När jag frågar om hon vill ha en kram börjar hon gråta.

- Han frågade mig varför Doris inte har fötter, säger Lilian, min mamma och Doris farmor, och fortsätter.
- Jag sa att han skulle fråga henne och då svarade han att hon inte är cool och att hon ser ut som en bebis och att bara småbarn kryper.
- Sen skrattade han åt mig, fyller Doris i.

Min mamma skäms och önskar att hon hade haft svar på tal. Något dräpande, något klokt eller bara… något. Men de gick hem istället. Och jag förstår, för jag vet exakt hur det är. Det går inte att ha svar direkt, vare sig till den där femåringen eller till hans mamma som satt tillsammans med några andra föräldrar en bit bort.

- Vill du att vi går tillbaka och pratar med dem? frågar jag.

Doris nickar, tittar upp från golvet och ser in i mina ögon.

- Ja, det vill jag.

Vi går. Eller jag går och hon rullar. Rullstolen studsar över Viktoriagatans kullerstenar och i mitt huvud studsar mina tankar. En kille på fem år har blivit representant för alla de blickar vi möter varje dag, alla barn och vuxna som pratar över hennes huvud och alla dessa oräkneliga ögonblick då omvärlden gör oss påminda om att hon inte är som alla andra. Världen är inte gjord för henne och han skrattar åt henne för att hon inte har fötter. Men känslan i bröstet är inte en kokande ilska. Mer ett långsamt dansande pirr, som vattnet i pastakastrullen, strax under kokpunkten.

Vi pratar på vägen och jag berättar för Doris att jag inte ska skälla på pojken, att jag bara vill prata med honom och hans mamma.
Att jag bara ska berätta för dem om hur det var när Doris var ett år och fick flyga helikopter till Stockholm för att hon fått världens tredje farligaste bakterie i blodet och höll på att dö. Att hennes hjärta inte slog på flera dagar och att hon var starkast i världen bara genom att överleva. Att en doktor har sågat av hennes ben och hyvlat av hennes hud och använt den huden för att lappa ihop de stora sår som en amputation innebär. Att hon har fått piggar på skelettet som vuxit genom hennes hud från insidan och att operationen som det innebar inte ens var något speciellt för henne, FÖR ATT HON REDAN DÅ HADE VARIT MED OM MER ÄN VAD DE FLESTA ÄR MED OM UNDER ETT HELT LIV.
Att han faktiskt inte har någon rätt att skratta åt henne och säga att hon inte är cool.

När vi kom fram hade de hunnit gå.

Jag tänker att pojken och hans mamma hade behövt veta det här. Kanske är det en fånig tanke, men att kunna säga till Doris att pojkens mamma läst detta och att pojken ångrat sig och kanske rentav skickat ett förlåt. Det vore fint.
Och coolt.

Maskinen som räddade min dotter

Doris2För ett år sedan skrev jag om den där bakterien som förändrade både mitt, Fridas och framförallt Doris liv. På bilden ligger hon där – med slangar på tusen ställen som gick till en ECMO, som ersatte hennes hjärta och lungor. Den räddade henne.
Nu finns det en dokumentär på Svt Play om den där maskinen och människorna som räddade Doris, gjord av Anders Lidén.
Den finns tillgänglig i några dagar till. ECMO – den sista chansen, heter den.
Se den, tycker jag.

En historia med lyckligt slut

Minns ni det här?

Idag fick jag ett mail.

”Hej John,
För snart ett år sedan var jag på din föreställning i Halmstad. Jag vet inte om det betyder något för dig, men det tog tid för mig att samla modet och skriva detta till dig. Jag vill be så hemskt mycket om ursäkt för mitt beteende gentemot dig och dina kollegor.
Jag har haft problem med mina blodvärden senaste 3 åren och när jag dricker alkohol så påverkas jag väldigt stark.
Du ska veta att jag absolut inte haft något emot dig, dina kollegor eller er föreställning. Hursomhelst jag ber så hemskt mycket om ursäkt för mitt beteende och att det gick ut över er, har haft det på mitt samvete sedan det hände och nu var jag tvungen att ta tag i det och be om ursäkt till dig.

Med vänliga hälsningar!”

Jag började nästan gråta. Tack, A, det betyder massor för mig. Du är förlåten!

Pekkaris Kök på Teater Aftonstjärnan

OBS! Detta är ett gammalt inlägg. Numera har Pekkaris Kök en ny lokal, och en ny hemsida. Vi ses där!

Den 26 september är det premiär för Pekkaris Kök, min alldeles egna talkshow. På Teater Aftonstjärnans barscen, runt ett köksbord med en slokande blomma, en öppnad folköl och en puttrande soppkastrull kommer jag att sitta med en gäst och ett husband.

Husbandet Solala är fantastiskt duktiga på att sjunga, men bara sådär på att laga mat.Gästen får önska sin favoritsoppa och sinfavoritsång – åtminstone den ena kommer garanterat att bli bra. Så, vem är gästen? Jo, en människa från mitt liv. En tant som alltid funnits med, en bekant rollspelslajvare, min sambo Frida – alla har de sina historier att berätta. Och det får de göra. Innan gästen i slutet av kvällen får recensera soppan har publiken fått njuta av Solalas vackra sånger, fått skratta och kanske gråta; fått ta del av ett livsöde. En vanlig människas unika historia.

Gäst i premiärprogrammet onsdagen 26 september: BIM KING
Bim King har jobbat som maskör i ett halvt liv, både på teatrar och tv. Både den halvan, och den andra, är fylld av historier.
”Den här kärringen kommer du se mycket av”. Så sa hon, Bim King, till den för 30 år sedan nyfödde John Pekkari. Hon fick rätt, och nu ska det redas ut.
- Varför grät John i bilen hem från den där festen när han var liten? Och vad har Bim King gjort med Mick Jagger, eller om det var Bruce Springsteen?

Baren öppnar kl 19.00
Programmet är ca 1½ timma långt
Öl och vin finns till försäljning!
Biljetter: 100:-
Boka på teater@aftonstjarnan.se
Pekkaris Kök återkommer varannan onsdag hela hösten!

VÄLKOMNA!